Crashdïet är bandet som haft ett stormigt förflutet. Forne sångaren David Hellman, mer känd under aliaset Dave Lepard, tog sitt liv 10 januari 2006. En mörk framtid låg framför bandet för hur skulle de kunna fortsätta utan sin sångare? Svaret kom ett år senare i form av finska Olli Kusonen, också kallad H. Olliver Twisted. Crashdïet blev åter aktuella och släppte skivan The Unattractive Revolution i september 2007. MestRock.se träffade Peter London, Martin Sweet och fick även några korta med sångaren Olli Kusonen.

Crashdïet har haft en blogg via Aftonbladet med fokus på de vilda fester och livet kring turnén de var ute på. Vilket resulterade i att föräldrar som läste deras bloggar helt enkelt förbjöd sina ungar att gå på spelningarna.
- Tanken var ju att det som skrevs skulle komma från hjärtat helt ocensurerat, vilket följden blev att våra yngre fans inte fick gå för föräldrarna hade läst så mycket hemskt på bloggen. Det var ju jättetråkigt. För det var inte meningen att vi skulle tappa fans. Vi var nog helt enkelt för ärliga, skrev precis som det var och det blev ju ett jävla liv, säger Martin.

Utslängda från hotell, festande tills de kräks eller däckade måhända vara dekadent men det är också en del av den så kallade "rock & roll lifestyle" som bandet anammar. Det finns en anledning till att de kallas för sleazerockers även om de själva inte gillar begreppet till fullo.
- Vi har fan blivit utslängda från alla hotell, säger Peter med både en ton av uppgivenhet och ett stänk av lyriskhet.
- Ja, faktiskt har det hänt på varenda hotell på den här turnén, säger Martin.
- Vi drar ju alltid med oss en massa folk och är det tio pers i ett litet hotellrum blir det automatiskt kaos. Vi för ett sånt jävla oväsen och polisen kommer och slänger ut oss, påpekar Peter.
- Så får vi sova utomhus, säger båda och garvar.

Rest in Sleaze är ett hyllningsarrangemang i Stockholm till forne sångaren David Hellman, mer känd under aliaset Dave Lepard. Davids mor Lisbeth grundade kvällen för att göra något postitivt av det tragiska som ett självmord innebär. Olika band spelar och kan vinna ett stipendium att spela in en demoskiva för.
- Vi ställde upp och gjorde en kort spelning första året. De har hållt på i två år nu. Meningen är väl att det inte ska ha så mycket med oss att göra i fortsättningen, säger Martin.

Samma koncept men givetvis en stor skillnad med en ny sångare. Innan var Dave Lepard den givna frontfiguren i bandet men när nya sångaren Olli kom in hamnade han lite i underläge då det var bandet valde honom.
- Jag är bandleader nu, något jag motvilligt tog på mig, säger Martin.
- Ja, jag är så glad att jag slipper, säger Peter med en lättnads suck.

Bandet pratar mer om myten om sig själva än om den rent musikaliska biten i form av skivinspelning och skapandet av låtar. "Rock 'n Roll lifestyle" är det som står i centrum. De vill helt enkelt framstå som det skitiga rockbandet som festar och allmänt skiter i normen för hur man bör vara. Nya skivan The Unattractive Revolution släpptes i september 2007 med den nya sångare i bandet.
- Det var upp och ner att spela in den nya skivan, säger Peter.
- I början var det skitkul men det drog ut på tiden. Så fort det blev tråkigt blev vi helt alkoholiserade, säger Martin och skrattar.

Nya materialet känns enligt de båda som en frisk fläkt att spela live då det gamla materialet är så uttjatat. Fast när publiken blir helt tokiga när gamla låtar liras blir även det gamla roligt igen. När den bästa låten på de två skivorna ska koras tror sig Martin och Peter vara överrens men det visar sig att smaken är som baken.
- Från Rest In Sleaze är det helt klart It's a Miracle, den sticker ju ut, säger Peter. På den nya tycker jag I Don't Care. För det är punk och tung hårdrock på samma gång och det är det enda jag behöver för att jag ska känna mig nöjd.
- Nja, fast jag tycker Riot (in everyone) är bäst. För den har allt som vi står för. Den har alla ingredienser som jag vill ha i en låt. På nya plattan tycker jag nog In The Raw är bäst, säger Martin bestämt.

Olli kutar fram och tillbaka över scen och visar en självsäkerhet som inte många kan åstadkomma med lila leopardtights på sig. Han rör sig likt Axl Rose och sparkar högt upp i luften.
- Jag värmer upp ordentligt innan spelningen. Sen går det bra men jag minns en gång då jag sparkade högt och fick sträckning i låret. Jag föll rakt ner och kunde inte röra mig, säger Olli.

- Jag har faktiskt inte en enda tatuering, påpekar Olli när taueringar ska visas upp. Nej, inte en enda. Det har inget att göra med musikstilen utan vad som betyder något är ens inställning. En person kan gå upp på scen med samma klädsel som mig och vara en stor tönt. Det handlar om självförtroende. Tror man själv att man är bäst och vacker fungerar det. Vågar man och är stolt över sig själv kan man ta på sig precis vad som helst och lysa.

En ankommande Brasilienspelning vankas för bandet som har en ganska stor fanbase där. De märker av hur många fans som kontaktar dem via MySpace.
- De är helt hysteriska där borta. De kommer att käka upp oss, vi ska spela på något sketet ställe, säger Martin. Vi kommer att bli mördade.
- Men då får det bli så för det ska göras, slår Peter fast och skrattar.

Crashdïet har nu ett helt gäng spelningar i ryggen så Brasilien borde inte vara ett hot. Om inte spelningen går som den i Köpenhamn när Peter fyllde år. Han försökte kombinera festandet med att jobba. Det gick sådär och det blev fyllekalas både i publiken och på scen. Det enda giget som inte har spelats in.
- Varje gig är ju skitroligt, det är bara allt runtomkring som är jobbigt med arrangemang och allt, påpekar Martin.
- Det är ju egentligen skit allting, men den timmen man får på scen är helt suverän, säger Peter och drömmer sig bort.
- Premiärgiget på den här turnén i oktober var jävligt coolt. Vi körde full scen-utstyrsel och hade rökmaskiner, säger Martin.
- Jag måste säga att Finlandsturnén var jävligt kul, jag älskar Finland. När vi var i Tavastia, Helsingfors, var det ett konstant glädjerus hela dagen. Då är man rätt nöjd med det här jobbet, säger Peter med ett stort leende.

Att vara på turné kan vara otroligt påfrestande med alla resor, spelningar, hotell- eller i deras fall kanske parkbänkar. Alkoholen finns också alltid där.
- Det är roligare att spela nykter, men under all dödtid runtomkring är det roligare att vara full. Så man får försöka hitta någon nivå där. Det är inte lätt, det är en ständig kamp på alla gigs, säger Peter.

Alla band och artister gör något speciellt innan de går på scen för ett uppträdande. För Crashdïet är det extrem stress som gäller, något som har blivit en form av ritual. Att ha sjukt mycket tid på sig för förberdelser hjälper aldrig. De hamnar ändå alltid i sista sekunden för att göra sig i ordning både utklädnadsmässigt och mentalt.
- Det brukar bli så att shit, nu är det en halvtimme kvar till gig. Då blir vi helt vansinniga och undrar vad fan som hände, säger Martin. Nått gig var vi redo i god tid men då blev det inte bra enligt vår ljudtekniker. Så det är nog bra med en sån här "insane-rush".

Med visst rykte om att bli kallade för bullimi-band upplyser de om ytterligare en ritual. Peter säger att de brukar kräkas innan spelningen för att få känna sig smal på scen.
- Vi äter alltid för mycket innan spelningen för att det är så gott, med följden att vi ser ut som ballonger och inser att det här går inte, säger Martin.
Men bullimi är det inte enligt Martin. En ren ritual är det som de båda tipsar andra artister om att pröva men varnar andra människor att det kan ju vara skadligt.
- Det känns kanon varje gång. Fy fan vad bra vi lirar om vi precis har spytt, säger Peter.
- Vi är ju artister så vi tar ingen skada, man är ju odödlig, försöker Peter intala sig själv lite skämtsamt.