Minns du det Kanadensiska hårdrocksbandet Anvil? Nähä, tänkte väl det men du är i gott sällskap. Anvil var på väg att slå igenom stort på 80-talet, spelade tillsammans med band som Whitesnake, Scorpions och Bon Jovi men istället för att bli världsstjärnor försvann de allt mer in metalhistoriens dimmor när band som Metallica, Slayer och Anthrax tog över den amerikanska musikscenen. Exakt varför är svårt att veta. Kanske var de före sin tid, kanske begränsades de av att vara Kanada trogna istället för att flytta till Kalifornien eller så hade de bara ren och skär otur.

 

Dokumentären ”Anvil! The story of Anvil” som just nu visas på Göteborgs filmfestival frågar sig var bandet egentligen tog vägen och det något överraskande svaret är att de har varit här hela tiden.

 

Regissören Sacha Gervasi var 15 år när han för första gången träffade Anvil efter en spelning i London. Bandet gillade Sacha och tog med honom som roddare på turné i Nordamerika året efter och en stark vänskap växte fram mellan Sacha och bandets två centralgestalter, barndomsvännerna Steve "Lips" Kudlow (sång/gitarr) och Robb "Geza" Reiner (trummor). Åren gick och Sacha tappade kontakten med killarna under tiden som han själv försökte hitta sin plats i livet. Efter att ha skrivit manuset till filmen ”The Terminal” med Tom Hanks i huvudrollen och regi av Steven Spielberg bestämde sig Sacha för att leta reda på sina gamla vänner och häpnade när han upptäckte att de fortfarande och precis lika kompromisslöst som förr kämpade vidare med Anvil och alltjämt bar på drömmen om att slå igenom på allvar. Idén till dokumentären var född.

 

Filmen inleds med korta intervjuer där bland andra Lars Ulrich (Metallica), Scott Ian (Anthrax) och Tom Ayara (Slayer) berättar om det inflytande Anvil hade på dem som unga musiker. Alla är rörande eniga om bandets storhet men ingen kan egentligen svara på vad som gick snett. Som väl är utvecklas inte filmen till en typisk amerikansk ”berätta om andra kändisar”-dokumentär utan lämnar här de framgångsrika för att istället koncentrera sig på huvudpersonerna.

 

”Anvil! The story of Anvil” innehåller såklart en stor dos metal men det centrala för filmen är berättelsen om vänskapen mellan Lips och Geza. I 30 år har de tillsammans kämpat, mestadels i uppförsbacke, för ett gemensamt mål och den dröm som så många musiker när om framgång och respekt. Filmen är ofta oerhört dråplig och som gammal hårdrockare känner man igen sig oerhört väl i många situationer och flinar glatt åt killarnas nostalgiska berättelser och trotsiga ovilja att foga sig i ledet och bara ge upp sina drömmar. Men Lips och Geza vägrar. Inte ens när de under en kaotisk Europaturné blir strandade i Laholm efter att ha spelat på Sweden Rock Festival, blåsta på pengar av en arrangör i Prag eller spelar inför fem personer i publiken i Rumänien. Efter spelningen i Prag tog filmens fotograf Sacha åt sidan och frågade om bandet verkligen var på riktigt eller inhyrda skådespelare, han kunde bara inte tro att allt han såg utspela sig framför kameran var helt oregisserat.

 

Vardagen är tung för de två vännerna. Familj och omgivning ställer krav på anpassning och realistiska mål passande två män i 50-årsåldern. Utan att bli överdrivet sentimental skildrar Sacha skicklig och intimt kampen för upprättelse och framgång. Slitningarna i bandet och påfrestningarna är stora och under ett rejält gräl ber Lips gråtande sin vän Robb om förlåtelse för att han låter sin stress och frustration gå ut över honom. ”Men jag HAR ju ingen annan!” snörvlar han fram och med en klump i halsen förstår vi alla precis hur mycket de behöver och älskar varandra.

 

Bandet möter idel motgångar men försöker ändå hålla humöret uppe och tänka positivt. In i det sista är berättelsen nervpirrande. Kommer de att få sin välförtjänta framgång eller mötas av ännu ett förkrossande nederlag? När vi lämnar Anvil har vi fått en del av svaret men tro för den delen inte att det är en endimensionell framgångshistoria som skildras. Jämförelsen med parodin ”This is Spinal Tap” är oundviklig och parallellerna är nog inte heller oavsiktliga men på något sätt skärper det snarare det underliggande allvaret i filmen. En slags ”skratta om ni vill men ni vet att ni innerst inne är precis likadana”-poäng.

 

”Anvil! The story of Anvil” har välförtjänt rönt stora framgångar runt om på världens filmfestivaler och redan kammat hem en rad priser vid bland andra Sundance, Londons och Sydneys festivaler. Glädjande nog har detta även gett bandet en knuff och vi var nog ganska många i salongen som genaste ville gå hem och beställa CD-skivor och t-shirts för att stödja filmens hjältar. För hjältar är dom. Det här är ren och skär magi och en av de bästa musikfilmer du någonsin kommer att se. I en intervju med webbtidningen Spin.com angående filmen säger Lips: "I am going to give myself to the world and validate everything I've done, I felt, 'Ah, this is the moment I've been waiting for.' I've been doing this band for 30 years for this movie."

Lips och Geza kämpar för något de tror på och sträcker sig efter en avlägsen dröm av samma slag som de flesta människor bär på. Det här handlar inte om hårdrock, det här handlar om livet och det har sällan gestaltats lika vackert på film.

 

För mer information om filmen och visningstillfällen, gå till dess hemsida:

 

 

Trailer för ”Anvil! The Story of Anvil” (skit i den bajsnödiga trailerrösten och musiken, det slipper man i filmen):

 

 

 

Och för all del, missa inte heller ”American Movie” (imdb) som precis som ”Anvil! The story of Anvil” är en helt osannolik dokumentär om Mark, en långhårig förlorare som drömmer om att göra framgångsrika skräckfilmer och kämpar både med och mot sin omgivning för att nå sina mål. Hans knarkskadade kompis Mike som filmen igenom sitter och myser och spelar Metallica på sin akustiska gitarr är helt fantastisk. Finns på DVD och rekommenderas oerhört varmt.

 

Trailer för ”American Movie”: