Det är alltid spännande att se hur svenska band tas emot utomlands och med detta i minnet åkte vi till Oslo för att se Opeth göra sin första konsert i Oslo på tre år. En av de mest spännande sakerna med denna Norge-turné är att den faktiskt är sponsrad av norska Riksonserter vilket ju är nåt helt otroligt. Att deras svenska motsvarighet skulle göra nåt liknande är en nåd att stilla bedja om, men vi får nog inte vänta oss att bli bönhörda. I Sverige är ju inte metal fint nog.

I Oslo har Opeth dessutom ett unikt förband. Ihsahn (fd Emperor) gör sitt första soloframträdande tillsammans med ett band bestående av mycket unga och i sanning begåvade musiker som till vardags spelar i Leprous (http://www.myspace.com/leprousband). Innan spelningen hade vi vissa farhågor om hur pass väl Ihsahn skulle lyckas med att föra över sitt komplexa låtmaterial från studion till scenen men som väl var visade det sig vara helt ogrundat. Med totalt tre gitarrer, en kanontrummis, superflink basist och en keyboardist som dessutom körar låter det fantastiskt bra från första till sista ton.

Ihsahn bjuder på låtar från bägge sina soloalbum och skivornas akilleshäl, det kakburkiga trumljudet, är ersatt att ett tungt trummande som tillsammans med sångarens omväxlande growl och falsett skapar tyngd och rymd. Många hade nog hoppats på att Mikael Åkerfeldt skulle komma ut och sjunga "Unhealer", den lysnade duetten från fjolårets Angl, men istället är det keyboardisten som axlar hans roll och gör det bra. Som avslutning bjuder Ihsahn på en Emperor-klassiker och jublet är stort när "Thus Spake the Nightspirit" från 1997 års Anthems to the Welkin at Dusk drar igång.

Efter spelningen berättade Ihsahn att det kändes konstigt för honom att gå ut och ställa sig på scenen och inte mötas av det omedelbara jubel som han annars varit van vid som frontman i Emperor, men samtidigt var han oerhört nöjd och lättad över att spelningen gick så bra. Nästa chans att se Ihsahn blir på Olso Live Festival, även då tillsammans med Opeth, den tredje juli i, ja, Oslo (http://www.oslolivefestival.no/).

Naturligtvis jämför man och det Opeth vi ser i Oslo är långt ifrån samma Opeth som vi såg på Brew House i Göteborg för bara tre månader sen. Då var de i slutet av en lång turné. Alla var trötta och mer eller mindre förkylda och Brew House hade ännu inte genomgått sin förvandling till riktigt bra scen. Det var svårt att se nåt och lokalen gjorde verkligen inte bandet rättvisa. Rockefeller är däremot en ruskigt bra konsertlokal med många olika nivåer och därmed en möjlighet för en kort person som jag att faktiskt se något. Jag hittade en ståplats nära scenen där jag kunde kliva upp på ett utskott och komma en halvmeter över normal längd och därmed såg jag alltså hela konserten för allra första gången.

Att se Opeth live är alltid lika spännande. Jag har sett bandet över tio gånger och de har hittills aldrig haft exakt samma set-list. Det är inte något vilket band som helst skulle komma undan med, men när man har ett så gediget och jämnt material som Opeth har att gräva ur så kan man alltid räkna med att få höra riktigt bra låtar.

Eftersom det efterfrågats fler låtar från Watershed så har man klämt in en tredje låt, "Hessian Peel" som tillsammans med öppningen "Heir Apparent" och "The Lotus Eater" får representera stockholmarnas senaste alster. "Hessial Peel" ligger inklämd mellan balladen "Credence" och den tillika lugna "Closure". Det drar onekligen ner tempot något men samtidigt är det en chans att hämta andan och vila upp sig efter ett par betydligt svettigare låtar och avslutande "Deliverance" är sanslöst tung och publiken helt sjövild.

Det är som sagt ett gladare och piggare Opeth som vilat upp sig tre dagar i Oslo efter spelningen på Desert Rock i Dubai, och det märks. Mikael Åkerfelt till och med dansar  och svänger en smula på gumpen (vilket han senare envist förnekar) under "Ghost of Perdition". Vi får också ett något längre set än i höstas, tio låtar istället för åtta, och det som då kändes något rumphugget blir nu helt perfekt.

Som jag sa så brukar jag inte se så värst mycket av konserter då min höjd över havet endast är 163 cm och alla Opeths fans verkar vara 2-meterskarlar samt att jag som käpp-användare brukar hålla mig aningen i bakgrunden för att inte bli ihjälbangad, men här ser jag allt som finns att se. Jag ser den energi och spelglädje som bandet utstrålar och det är inte alls svårt att förstå tjusningen med detta fantastiska band. Nog för att det kan vara svårt att headbanga med bandets karakteristiska tempoväxlingar, men det är ett skådespel likt inget annat att bara stå och se på när dessa halvgudar skapar musik.

Ja, jag är lyrisk, men det var spelningen fanimej värd!

Bilder: Daniel Falk