Tyvärr så är det tajt om tid mellan turneringen och konserten och när man ska ta sig genom en, för oss, okänd stad till hotellet för att checka in och dumpa grejor för att sen åka in till centrum och leta parkeringsplats så blir det svårt att hinna i tid.

Vi hinner bara se ett par låtar med de lokala storheterna Wolf, men det jag ser är helt ok. Det är bra ös och schysst sväng, men med andan i halsen är det lite svårt att koncentrera sig, så mer recension än så blir det inte av just det gänget.

Så fort Wolf har gått av scenen börjar det ropas på Sabaton och efter ungefär en halvtimme är det dags. Sabaton intar scenen lika skoningslöst som Örebro slott en gång i tiden intogs av Engelbrekt i täten för sina dalkarlar. Det finns inte mycket att sätta emot charmtrollen från Falun. De är så helt igenom trevliga och verkar så oerhört tacksamma för jublet som aldrig vill ta slut.

Det är svårt att tro att de dessutom har spelat fotboll hela dagen för energin verkar helt opåverkad och närvaron är total. Gensvaret från publiken är fantastiskt. Folk i alla åldrar hoppar, klappar och sjunger med och skanderandet mellan låtarna vill aldrig ta slut. Det är omöjligt för till och med de mest luttrade att inte dra på smilbanden när man ser den oerhört påtagliga kärleken mellan bandet och dess publik. Sångaren Joakim Brodén uttrycker en viss besvikelse över att man blivit förbjudna att använda pyro, men Sabaton behöver inga kryckor. Det går så bra ändå. Med Sveriges gladaste medlemmar (i synnerhet basisten Pär Sundström som ser ut som om han vore resultatet av en het kärlekshistoria mellan en yorkshireterrier och Cousin It) lyckas man fixa till ett eget glädjesprutande lyckofyrverkeri. Jag ska ärligt medge att det är väldigt sällan jag lyssnar på Sabaton hemma, men jag har svårt att tänka mej ett bättre svenskt liveband.

Vi får låtar från Primo Victoria, Attero Dominatus, Metalizer och The Art Of War, det enda som saknas denna dag som gått i fotbollens tecken är bandets cover på Svenne Rubins "Långa Bollar På Bengt"

Med denna styrkedemonstration är de alldeles klart att Sabaton aspirerar på tronen i Heavy Metal-dömet Sverige.

Efter ytterligare en halvtimmes väntan är det så dags för Hammerfall att göra entré, och det gör de naturligtvis på storstilat Hammerfall-manér med bomber och eld och yviga gester och helt ny scen i aluminium.

De inleder med tre snabba låtar, Blood Bound, Crimson Thunder (från nya plattan) och Renegade. Jag antar att man vill sätta något slags standard och få upp momentum så att det håller ett tag. Hammerfall får jobba lite hårdare för publikens jubel, och nog har en del valt att se bandet från baren istället för från golvet. När man sänker tempot med Glory to the Brave så tappar man fart rejält och sen är det svårt att komma igen.

Hammerfall har ju under det senaste året begåvats med en ny gitarrist och det gör att solona faktiskt blir mer uthärdliga. Inget ont om Oskar Dronjak (för kvällen i Madicken-frisyr), men han är inte nån sologitarrist. Joacim Caans mellansnack är hurtfriska och inställsamma på precis rätt sätt, men det känns inte särskilt spontant. Musikaliskt sett är Hammerfall varken orginellt eller provokativt, men det är allsångsvänligt och de bjuder på stor show. Publiken är nöjd, om än inte rktigt lika extatisk som tidigare under kvällen.

Tyvärr så räcker varken intresset eller orken för att stå och se hela konserten så efter Life Is Now väljer vi att dra oss tillbaka för att uppsöka ett lämpligt ställe för födointag.

I stort måste man nog ändå påpeka att det varit en strålande dag för arrangörerna med stor underhållning på flera plan.

Vi tackar och bockar och niger.