Glöm allt jag sagt tidigare om årets festivalhändelse. Just nu är det Slipknot, utan tvekan.

De uppfyllde nästan alla förväntningar jag hade på kvällens konsert. Det enda jag saknade var lite mer material från den nya skivan, men å andra sidan spelade de låtar från Iowa så man får väl ta igen på gungorna vad man förlorar på karusellen.

Det var helt packat från scenen ända bort till öltältet och när folk började hoppa så gungade hela piren. Uppe på bron stod det säkert ytterligare 2000 pers och de såg förmodligen bättre än de flesta av oss som stod framför scenen. Det är inte många band som kan leverera som Slipknot. Bra låtar, allsångsvänliga refränger och riktigt duktiga musiker som samtidigt är totala galningar. Med hissar som hissar upp Clowns trumpodium fem meter samtidigt som den snurrar så blir det oerhört effektfullt, men riktigt lika coolt som när Joeys trumset hissas upp under sista låten och sen tiltas och snurrar runt långsamt samtidigt som han sitter kvar och spelar som om ingeting hade hänt blir det naturligtvis inte.

Om någon kan gå härifrån och inte vara helt såld på Slipknot så är det mycket märkligt. Det enda jag egentligen skulle anmärka på är att det var ett ganska kort set. De hade utan vidare kunnat spela i en halvtimme till, och jag hade önskat att de hade avslutat med Gematria från All Hope Is Gone. Men jag ska inte klaga. De lovade att komma tillbaka snart och det får väl räcka för mej.

När Slipknot efter två extranummer går ut till tonerna av Micael Jacksons Beat It så tror jag att det var fler än jag som fick en liten klump i halsen. Man kan inte påstå att popkungens död lagt sordin på festivalen, men det var på något sätt där ändå. Jag tror att Jackson haft större invekan på världens hårdrockare än någon av dem är villiga att erkänna. Det var dock en fin gest och åtminstone jag (och förmodligen alla andra som sjöng med) uppskattade det för vad det var. Ett tack till en stor musiker.

Nu är det natti natti och nana kudden. Det är en lång dag imorgon och Opeth är på plats! :)