Vi var lite slöa igår och bestämde oss för att chilla på hotellet en stund. Det var bilder som skulle behandlas och sömn som behövde tas igen. Följden blev att jag naturligtvis glömde laddaren till datorn och därmed blev det inget skrivet alls eftersom lill-datorn var trött.

Det jag inte skrev igår ska jag alltså åtgärda nu.

Vi kom lagom till att se Mustasch göra entré. Jag är ledsen, men det är inte kul någonstans. Att Ralf numera bor i Stockholm hindrar honom inte det minsta från att dra samma trötta Göteborgs-skämt som han gjorde första gången vi såg dem för sisådär 7 år sen. Man blir bara trött. Alla låtar låter exakt likadant, texterna skulle kunnat vara skrivna av en fjortonåring och nye trummisen presenteras mellan alla låtar. Lite tröttsamt blir det. Inte alls ett band jag vill se på Vintergatans stora scen.

Bättre blir det när Thåström kliver på och visar var skåpet ska stå. Jag har inte lyssnat speciellt mycket på Thåström sen Imperiets dagar och jag hade nästan glömt bort vilken bra röst karln har. Även om man inte kan sjunga med i alla låtar så har han en scennärvaro som är få förunnat och han kan konsten att få en att känna det som om han sjunger bara för dej. Rösten går rakt in i hjärtat och bara värmer. Att han sen har kroppsspråk som en tjackpundare och struttar omkring och är allmänt stökig mellan sångpartierna gör inte saken sämre. Det är ganska underhållande att se på.

Efter Thåström är det dags för Engel på Andromeda och snacka om uppdämt behov. Röjband av Engels kaliber har verkligen saknats på Arvika i år och även om det inte är så mycket folk till att börja med så fylls det snabbt på när folk hör vad som pågår och de lyckas få till Arvikas enda moshpit under festivaldagarna. I alla fall den enda moshpiten värd namnet.  Det är tråkigt att Niklas Engelin, bandets grundare och gitarrist, inte är med pga dubbelbokning (In Flames spelar på Ruisrock och Niklas är stand in för Jesper Strömblad) men bandet klarar upp det hela med bravur. Mojo, som nyss kommit tillbaka till bandet efter en tids uppehåll, gör ett lysande jobb. Det är så roligt att titta på trummisar som så uppenbart vet exakt vad de sysslar med. Med sin upprätta, exakta och väldigt uppmärksamma spelstil är han något av ett unikum. Det är i princip bara Gene Hoglan som ser lika avslappnad av när han spelar.

Engel kan vara mycket nöjda med sej själv. De gjorde definitivt en av de bästa metalspelningarna på hela festivalen. Bra ljud, exceptionell publikkontakt, fett röj och snygga som fan i uniforma kläder.

Nu till det som kunde blivit den stora nostalgitrippen. Jag älskar KoRn. Trots det har jag varit jättebesviken de senaste två gångerna jag sett dem. De har känts trötta och slitna och helt enkelt inte särskilt sugna. Det är därför jag med viss bävan gick nerför backen till Vintergatan och förhoppningarna var ställda på väldigt lågt.

När de första ackorden i Right Now (som jag brukade värma upp inför arbetsplatsträffarna med) ljuder ut över planen så vet man bara att det här kommer att bli monumentalt, och det blir det. J.D. ser fräschare ut än på länge. Han har glimten i ögat och ilskan väller ner över det smått sexistiska mikrofonstativet och ut över publiken. Det är så fruktansvärt bra att jag nästan blir tårögd. Sen radar bandet upp hit efter hit och det blir bara bättre och bättre. När sista extranumret som naturligtvis är Another Brick In The Wall tonat ut så inser jag att jag headbangat mer de senaste 3 timmarna (för jag bangade en del på Engel också) än jag gjort de senaste 10 åren och ryggen värker, men man är så förbannat lycklig att man bara inte kan sluta le. KoRn i högform är en fantastisk upplevelse.

Det som vi misstänkte skulle bli den pinsammaste spelningen av alla blev helt klart den bästa på hela festivalen och det känns som en avslutning helt i klass med In Flames legendariska spelning för några år sen.